Epilog

Jag börjar kursen med förväntningar och krav. Jag har i huvudet en lista på saker som jag tror att jag behöver kunna. Jag lär mig bäst genom praktiska övningar därför borde vi ha workshop och praktiska seminarium. Allt för att bli en duktig bildlärare.

Resan med kursen har blivit fylld med många reflektioner på egen hand. Så blev det bara. Jag vill mycket eller enligt min handledare säger: alldeles för mycket. Jag är ju sån. Därför är det så svårt i början. Det värkar som mina förväntningar är för höga och att jag inte kommer nå målen jag vill bedriva. I början är det en dålig sak efter en annan. Dessutom upptäcker jag att det finns några som inte delar det gemensamma målet att bli bildlärarna. Det gör ont. Jag känner mig besviken och utnyttjat. Jag når botten.

Från botten är det bara att köra rakt uppåt. Jag släpper och bara njuter av resan. Bryr mig inte länge om jag ställer för höga krav eller inte. Jag jobbar för mig själv. Å andra sidan börjar jag upptäcka diamanter i kol. De som verkligen vill och brinner för detta. Det känns bra att veta att de finns, framtidens fantastiska bildlärarna. Och jag har möjlighet att arbeta med dem just nu, lära oss tillsammans. Jag vaknar dock lite försent och missar många tillfälle där vi kan skapa nya erfarenheter samt möjligheter för att  utvecklas (Vygotskij, 2010).

Den surra läxan är ingen slöseri med tid i alla fall. Jag ser att det är viktig och att jag behöver verkligen ingå i ett arbetslag. Vi ska lära barnen reflektera, tänka kritiskt och samtala men detta måste vi kunna själva först (Emsheimer & Hansson, 2006). Det tanke  försäkrar jag dessutom i de moment där vi diskuterar kurslitteratur och olika uppdrag. och när jag vikarierar. Läser man lärarnas berättelse om sitt yrke vet man att den rätta vägen leden genom kollaboration (Moreau, 2013).

Någonstans mellan att släppa och ändå prestera hittar jag balans. Jag vågar lite nya saker (med bättre och sämre resultat) och lyckas avsluta gamla idéer som har sedan länge ruttnat i skåpet. Målar, trycker, ritar, klipper, slänger, hänger osv. Mina gamla vanor kommer tillbaka till livet. Kreativitet på ett löpande band. Jag använder nya teknik och material som vi testar tillsammans med lärarna men även låter mig själv upptäcka nya vattenytor. Ändå oscillerar allt runt barnen. Jag kan inte skapa vuxensaker eftersom seriösa värk får mig att tappa lusten. Däremot verkar det som jag lyckas rätt bra fånga barnens intresse och ändå vissa de att bildämne är mer en att bara teckna (Skoglund, 1990).

Det som är fortfarande suddig för mig är bedömning och mål. Skolverket (2011) går oss riktlinje men vi har mycket utrymme för egna tolkningar. Vi får frihet som kan kännas överväldigande för en färsk lärare. Vi får i kursen en överblick över både mål och bedömning samtidigt en grund för yrkesspråk. Språket. En integrerat del av vårt arbete med skapande barn (Löfstedt, 2004). Bildämnet är ett arena som välkomnar alla olika ämne. Det krävs bara att veta hur många ämne ska stanna i klassrummet under en lektion och vilka ska bara smyga förbi. Vi kan lika väl skapa en inspirerande miljön där barnen utvecklas som en kaos. Det är mycket ansvar vi ber som bildlärarna.

Jag har lärt mig mycket, både i praktik och teori genom att läsa, diskutera, testa, besöka, ifrågasätta och genomföra. Jag har utvecklat mina förmågor, även de som Skolverket (2001) kräver från våra elever. Resan har varit svårt, rolig, en besvikelse, en ögonöppnare. Allt för att bli en duktig bildlärare. Min idé av hur jag vill vara i min roll har förändrat. Jag är både säkrare och oroligare över hur det kommer att bli men challange accepted!

—–

Emsheimer, Peter; Hansson, Hasse & Koppfeldt, Thomas (2006). Den svårfångade reflektionen. Lund: Studentlitteratur.

Löfstedt, Ulla (2004) Barns bildskapande: teoretiska perspektiv och didaktiska konsekvenser. Jönköping: Jönköping Univ. Press.

Moreau, Helena (2013) Träna bildanalys – utvecklas i historia. Grundskoletidning 3/2013

Skoglund, Elisabeth (1990) Lusten att skapa. Stockholm: Berghs

Skolverket (2011) Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. Stockholm: Skolverket.

Vygotskij L.S. (2010) Fantasi och kreativitet i barndomen, Göteborg: Daidalos

Annonser

4 reaktioner på ”Epilog

  1. Det har verkligen varit en underlig kurs med många överraskningar som vi inte är vana vid. Men du verkar ha kunnat passa in och få dig lite kontroll kring detta kaos 🙂 Men jag håller med dig att det känns ändå på ett sätt utmanande att bemöta det som vi än inte är kunniga inom ; )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s